Så har det gått några dagar sedan jag lämnade ett soligt Almedalen för ett regnigt Stockholm. Deltog i ett flertal intressanta seminarier runt dagens och morgondagens utmaningar. Genomgående var att det finns en stor tilltro till kommande innovationer och att individen måste sättas i centrum. I många diskussioner kommer det upp att det silo-tänk mellan olika aktörer i processerna är barriärer som måste övervinnas. Andra hinder är ersättningssystemen som inte verkar för att förflyttas oss snabbare i rätt riktning.

Här passade den nya myndigheten för vårdanalys på att ge en första inblick i den rapport som kommer att presenteras kring hur patientcentrerad vårt vårdsystem är i Sverige. Genomgående för de 5 dimensionerna i rapporten så kommer Sverige som land ut sämre än övriga. Men som det sägs i förorden så är rapporten bara startpunkten och nu ska arbetet inledas för att göra Sverige mycket mer patientcentrerad.

Det låter lovvärt men är det inte lite märkligt att vi har skapat en myndighet för vårdanalys som tittar på patientperspektivet? Var inte alla överens om att det var individen som skulle stå i centrum? Vårdprocesserna är ju bara en del av mitt liv och de ”skattefinansierade processerna”. Borde inte vårdanalys vara en avdelning i myndigheten för ”invånaranalys” eller hos CeSam? För som individ och skattebetalare är det underordnat om det är en enskild myndighet, landsting, eller kommun som har fått förmånen att få del av mina skattepengar. Det är det värde som ges tillbaka till mig som individ eller kollektiv som har betydelse inte dess interna struktur. När dessutom allt större information och data kommer att skapas utanför de traditionella systemen ställer det ännu högre krav på att kunna hantera gränsöverskridande information oberoende av myndighetsstruktur.

Så låt oss använda rapporten som startpunkt, men låt oss sätta ett högre mål än vården, låt oss titta på detta ur ett invånarperspektiv!